sandrine.

Kollade på Metallica - Some Kind of Monster igår. Sjukt bra dokumentär om ett av mina favoritband, eller de var i alla fall det i högstadiet och gymnasiet, och deras tre första album är fortfarande några av mina bästa skivor. Har dock inte lyssnat på dem på länge men nu sitter jag och poppar (?) Ride the Lightning igen. I högstadiet informerade jag alla mina vänner om att de skulle spela The Call of Ktulu på min begravning, vet dock inte om jag fortfarande tycker att det är en bra idé.

Dokumentären är i alla fall klart sevärd, kanske inte lika rolig om man inte varit insnöad på bandet men det är en ovanlig rockdokumentär, börjar där de flesta andra slutar, när de ska lappa ihop bandet efter att medlemmarna blivit "nyktra". Speciellt kul är de tidiga klippen, deras otroligt fula kläder i studion (hawaiiskjortor och flipflops/tofflor), avsnittet där de letar efter en ny basist (ville Jeordie White spela med Metallica??!) och Lars Ulrich pappa. Varning dock för att ni kommer att hata Lars Ulrich av hela ert hjärta, han är den mest osympatiska människan på länge. Och tycka synd om stackars förbisedda Kirk Hammett, som jag för övrigt var kär i när det begav sig.