sandrine.

Har äntligen fått tag på kvinnobiljetter till SCUM-manifestet på Turteatern, 20 december ska jag och syster gå. Fler speldatum släpptes nyss, skynda fynda! Mansbiljetter tror jag dock det finns gott om. Tyvärr.



Några dagar innan ska jag äntligen se Prins Charles Känsla som är baserad på Liv Strömqvists album med samma namn. Den spelas på Malmö Stadsteater på Intiman så det blev en perfekt anledning att hälsa på min älskade vän Michis som flyttat dit för jobb.



Tror mycket på båda dessa och vågar mig på att rekommendera på förhand!

Mitt i tentahetsen, i måndags kväll, lurade/tvingade jag med Jules och Stina för att se Gallows som spelade på Limelight. Efteråt var ingen besviken. De var helt otroliga! Från början till slut var det skitbra musik så klart, men också underhållning. Först tog sig sångaren över publiken, till mitten där det finns en liten skiljevägg som han stod på och hängde i taket ovanför, sen vidare bort till baren. Hela tiden med mikrofonsladden släpandes efter.


Här har han tagit sig till mitten av publiken, gåendes ovanpå folk typ.


I taket


Slutligen på baren där han tog sig en pint Guiness

För att ta sig tillbaka till scenen igen fick han ta hjälp av en vakt som bar honom på axlarna. Några låtar senare beordrade han att alla lysen i lokalen skulle tändas och arrangerade en moshpit/cirkeldans runt en av pelarna. En låt (vet inte vad den heter) sjöng han duett, om man nu får kalla det så när det rör sig om gallskrikande, med sångerskan i förbandet Rollo Tomasi - hon hade en helt sjuk röst. När de spelade såg jag först inte scenen och blev helt förvånad när det visade sig vara en tjej som sjöng. I sista låten tog de upp marschtrummor och två extra trummisar, mäktigt!

Synd att jag inte har några bilder på scenen och resten av bandet, de var ju också bra.

Om ni någonsin får chansen att se Gallows - gör det, oavsett musiksmak. För de är verkligen ett sjukt bra och underhållande liveband!

Jag tänkte ju att jag började bli lite haj på elektronisk musik, först var det The Knife, 2 Many DJ's och DJ Shadow och nu har jag lyssnat en del på Justice, Digitalism, Röyksopp osv. Squarepusher var dock en helt annan femma.



I början av konserten kände jag mig lite vilsen och det mesta som alla hängivna fans verkade uppskatta gick över huvudet på mig. Men efter ett par låtar började det falla på plats och jag gillade det betydligt mer än jag trodde att jag skulle, sen blev det tyngre och tyngre tills det var jättesnabb metal och jag kände mig hemma, de bitarna var magiska. Detta utvecklades till helt omöjliga rytmer då han byte från en vanlig, 4-strängad, bas till en 6-strängad. Då blev det för komplicerat för mig igen. Konserten avslutades med några lite lättare extranummer men metalbitarna i mitten är fortfarande helt klart mina favoriter, måste försöka få tag på det på skiva för allt som finns på Spotify är bara flum.

Helt oväntat var vi på konsert, oväntat för att jag (jag vet att det är pinsamt och att jag borde haft koll) inte hade en aning om att detta band existerade och än mindre att de skulle spela här, dessutom på kåren av alla ställen. Stor konsertupplevelse var det i alla fall, älska Jesse Hughes, älska Josh Homme (trots att han inte var med).






Stina, Julie och jag

The Home Place är en irländsk pjäs som Julie och jag såg i måndags, trodde att det skulle vara ok lätt att se teater på engelska, det var det inte. Skådespelarna hade ganska stark (heter det så?) irländsk dialekt, de mumlade och dessutom kände vi inte till hela bakgrunden så i princip alla skämt gick oss helt förbi. Läste denna text som Julie skickade efteråt, kanske borde läst på litet innan, för det låter ju bra, visst?

Brian Friel is a playwright who has always evinced interest in history as a source of inspiration. His latest play, The Home Place, explores issues of identity, race and nationhood in nineteenth-century Ireland. By portraying an individual domestic situation firmly placed within a broad historical arc, Friel reviews the Anglo-Irish relationship or "the doomed nexus of those who believe they're the possessors and those who believe they're dispossessed."

Set in Donegal in the summer of 1878, the land war is looming and the ascendancy of the resident English gentry is crumbling. Wealthy English landowner Christopher Gore seems largely sheltered from the angry rumblings of poverty in the neighbouring Irish countryside. With his son David, he tries to live with their "history and heritage and the awful burden". However, the brutal murder of a neighbouring English lord reveals the extent of the surrounding tension. Into this fraught atmosphere of fragile tranquillity, Christopher's ethnologist cousin Richard arrives, replete with elaborate anthropometrical instruments and offensive assumptions of genetic superiority.

In spite of enjoying privileged birth, class and wealth, Christopher Gore is essentially a victim of his hybrid Anglo-Irish heritage. With themes of conflicting loyalties coursing through the play, the gentlemanly yet timorous Christopher ultimately commits a form of treachery.

Nick Dunning plays Christopher's obtusely insensitive cousin. A fascinating character, Dr Richard Gore reflects the late nineteenth-century interest in anthropology which was closely linked to imperialistic attitudes. Considering the Irish "a primeval people really", his condescension is coupled with a colonial, conquering mindset. He is convinced that cranial measurements and physical characteristics can reveal empowering insights into the "secret vault of personality": "If we could break into that vault… we wouldn't just control an empire, we would rule the entire universe." His three "specimens" are local people, representing a vista of the local community. Ragged, dirty and starving, they are three faces of impoverished Ireland: a widow begging for food, a boy who is cheekily outspoken, and a girl who is intimidated and silent.

Margaret O'Donnell is the Gores' longstanding housekeeper. Her strong, stable character belies the fiercely dichotomous aspects of her identity. Obviously fond of and loyal to her employers, she nevertheless has a cousin who is dangerously linked to the seditious violence. Her father, Clement O'Donnell may be a drunken embarrassment to Margaret but is also the advocate of Thomas Moore's nobly patriotic songs. The local school choir's rendition of "Oft in the Stilly Night" floats across the stage from the distance and provides a tender, tentative hope for the future of a tormented nation.

The set is stunningly beautiful, portraying a parlour room on the periphery of an immense framed opening onto the outside land. This seems a visual reflection of England's presence in Ireland -- a partial and adequate colonisation. Slightly asymmetrically parallel tree trunks dominate the background. They are the "doomed trees" whose fate comes to represent Christopher's class. Planted years ago and apparently well-rooted in the land, they are now marked out for categorical destruction.

This sensitively intelligent play demonstrates why Friel is so successful a translator of Chekhov. Able to gauge the gently-blended tragicomic pathos of the Russian master, Friel reproduces this tone and transposes it to County Donegal. With affectionate nostalgia for Ireland and for an imminently extinct era, this play's scenario is realistic in itself but also emblematic of the general historical process. With a bright, homely earthiness, this play is at once insightful, subtle and moving.

Man älskar ju Magnus Betnér, syster och jag såg hans 'Tal till nationen' för någon vecka sen, den rekommenderas varmt, kommer fler föreställningar i december. Och i måndags var det ju premiär för hans 'I ditt ansikte', vi hade självklart snittarna uppdukade och klackarna på för eventet, blev kanske lite besvikna för att programet var så utdraget, hade ju kunnat klippas ner till en halvtimme om man skippade den andra tönten. Men det får en ny chans nästa måndag. Läste i På Stan idag att Magnus Betnér kommit på att han ville bli komiker efter att han hört Bill Hicks, då växte han ännu mer i mina ögon. Bill Hicks var verkligen den bästa, synd att jag aldrig hann se honom.

Johnossi igår på Debaser Medis. Jag älskar dem! Hur kan man göra så mycket musik med ett trumset och en akustisk gitarr? Jag vet inte. Vet bara att de är ännu bättre live än på skiva. Och att jag inte ångrar att jag gick dit, även om jag fick gå själv, det var så värt. Bäst var inledande Party With My Pain, Send More Money och Press Hold.

Jag hade glömt bort exakt hur bra metal är. Trodde kanske att det var något jag gillade i en period när jag var liten (tänk högstadiet/gymnasiet), så är det inte. Metal är det bästa. Det finns nog inget som slår en riktigt bra metalkonsert.

En sån bevistade jag i måndags när Down spelade på Debaser Medis. De består av bland andra av Phil Anselmo och Rex Brown från Pantera (som är ett av de bästa, om inte DET bästa metalbandet genom tiderna), Down har dock skippat lite manglande till förmån för en liten groovekänsla. Phil är en gud, han sjunger fortfarande, efter både drogproblem, ryggproblem och trasiga stämband - FAN-TA-STISKT. Glädjande var också att det var knökfullt med folk, stämningen var underbar och bandet verkade vara på bästa konserthumör. När Phil dedicerade en låt till Dimebag ville ingen sluta applådera och hela konserten igenom kom han med kärleksförklaringar till publiken. Vem sa att metal var ont och hårt? Konserten i måndags var bara kärlek rakt igenom, om än paketerad i för vissa brutal musik.


Inte klockren bild, jag vet, men det är inte ultimata fotoförhållanden på konsert. Lägg märke till den söta gitarristen till vänster, lite jultomtekänsla över honom, sött!

Lite bloggtorka på sistone. Skyller på julen och franska kusinerna som är här och hälsar på och att jag måste snylta på grannens trådlösa som jag kanske eventuellt lyckas med om jag sitter i hallen.

Kvällen efter den fruktade stattentan var jag och såg Marilyn Manson på Hovet. Jag och lammkötten. Och bra va det. Skitbra! Jag har nog aldrig slutat gilla Manson sen jag först hörde dem, Smells Like Children tror jag att det var och Antichrist Superstar. Laddade hem nya, Eat Me Drink Me, någon dag innan konserten och hade bara lyssnat på den någon gång. Tyckte att den lät lite lam, men live var i alla fall de låtar han spelade från den nästan i klass med de gamla klassikerna. Dessutom verkade Marilyn vara på mycket bättre humör än sist jag såg dem, på Hultsfred 2005. Antichrist-podiet var med, dock inte styltorna som jag hade hoppats på. Köpte nästan en halvironisk halvseriös I Love Mariyln Manson-t-shirt. Ångrar mig kanske lite men det var nog bäst så. Nu är jag mest sugen på att läsa The Long Hard Road Out of Hell.

Kommande konserter är The Mars Volta på Cirkus den 20 februari och Ane Brun på Göta Lejon den 9 april. Jag är mycket nöjd med konsertlokalerna, speciellt Cirkus, tror det är perfekt för de experimentella El Paso-sönerna.

Nine Inch Nails i tisdags. Hur bra som helst. Synth/industri är den sexigaste musikstilen. Och den sexigaste klädstilen.


Något svårt att ta bra bilder i det ljuset.


Ge mig karln till vänster, tack!

George, Frida och Paloma forvantansfulla









Efter konserten tog vi oss, med lite problem, in till stan igen och hamnade pa Bulldog, saklart. Dar blev det margerita och Stronbow, nya favvo. Sen skulle min chef gora en shot till mig och eftersom jag inte kanner nagon som helst smak till foljd av den javla forkylningen (nagot jag har svart att forklara pa italienska) sa sa jag bara att den var jattegod (ett av de fa saker jag kan saga). Det visade sig dock att shoten inneholl absint maskerad med lite jordgubb och gradde likor (annars hade jag ju fattat pa fargen) sa min chef bara skrattade. Formodligen var shoten scifo (vet inte hur det stavas, betyder skitacklig) men det markte ju inte jag.

En annan skammare jag gjort var for nagra dagar sen nar ett pub crawl kom in och ville ha shots, jag gjorde saklart alldeles for mycket av Palomas och min basta Barbie-shot (bisonvodka, passoa, malibu och vit kokoslikor) sa jag fragade om chefen vill smaka. Det ville han, varpa jag serverade honom en shot med en liten fluga i. Som tur var skrattade han bara, sa nagot om krydda, plockade ur flugan och drack shoten. Tror att jag slipper undan ganska mycket for att jag inte forstar italienska och han inte pratar engelska, de andra sager att han kan vara en bitch.

For ovrigt sa ar det ju ganska taskigt att vara i italien och inte kanna nagon som helst smak av det man ater.

Update: I sondags fick jag en cocktail av min chef - med en fluga i, sa nu ar det jamnt!

Upptackte just att Roskilde ar slutsalt, vilket kanns nagot oroande med tanke pa att de har den samsta line-upen nagonsin, eller sa ar jag bara sjukt daligt uppdaterad, hoppas! For annars kanske Roskilde blir en ny Glastonbury dar man maste sitta uppe mitt i natten och klicka hem biljetten pa sekunden den slapps for att fa nagon, det vore otrevligt.

Nu ska jag lasa min bok och sova, maste orka sta uppratt genom ett dagskift imorgon igen, hart det nar man ar van att sitta hela dagarna.

Hinner med ett och ett halvt boktips forst;

Notes on a Scandal - Zoe Heller (Maste se filmen nu for boken ar grymt vard, las den pa engelska, spraket ar brilliant! "Elegance loses its power in the presence of the properly stupid")

Fight Club - Chuck Palahniuk (Stundtals skitbra, stundtals nagot forvirrad)

Bättre nyheter idag än igår. Detta fick jag nyss på mailen:

Efter en hel dag av icke-pluggande och glassätande i solen skulle jag äntligen få se The Fratellis live. Det var ganska glest med folk på Debaser Medis när Johanna och jag kom dit och det blev inte så mycket bättre. Synd på ett bra band som dessutom sägs vara bäst live, tänkte jag. Men kanske just för att det var lite folk, eller för att de (som klasskompis Sabina som innan konserten intervjuade dem för THS-radion sa) var ganska slitna eller kanske för att ryktet inte var sant, var de inte särskilt bra. Sångaren verkade sur hela konserten igenom, han bjöd nästan inte på någon mellansnack och såg bara allmänt vresig ut. Däremot var han snygg, mycket snyggare än på bild, vilket ju är ett bra betyg med tanke på att de flesta är snyggare när de är på bra humör. Basisten, som såg mycket skotsk ut, både utseendemässigt och för att han var iklädd Celtic-tröja, och trummisen, alltid med sin PET-flaska med IRN-BRU nära till hands, gjorde sitt bästa för att höja stämningen men förjäves. Tyvärr är det oftast sångaren det hänger på.



Det var dock ändå inte en dålig konsert, The Fratellis har så pass bra låtmaterial att det kan rädda det mesta. Publiken kom igång mer mot slutet av konserten när de stora hitsen spelades, det tillsammans med den snygga backdropen där det visades olika bilder på pinuppor räddade konserten. Och den snygga och annorlunda t-shirten jag fick med mig hem så klart!



Jag tror att bandet kan mycket bättre än så här och jag ser fram emot att se dem igen, helst på Debaser Slussen där de skulle ha passat mycket bättre, eller på festival. 

Igår såg Johanna och jag Jamie T på Kägelbanan. Han inleddde med att säga att hans band, The Pacemakers, inte kunde komma så att vi skulle få en akustisk konsert. Jag blev lite besviken först men insåg snart att killen klararde sig alldeles utmärkt själv. Mellansnacket var jättebra, han har en grym röst och lyckades verkligen fånga publiken och göra konserten intim. Kanske för att ursäkta för att bandet inte kom, eller för att han alltid gör så, delade han ut band (ja, KASSETTBAND) med en liveinspelning från The Scala efter konserten. Tyvärr äger jag inte längre någon bandspelare så jag får vänta till ikväll med att lyssna på det hemma hos mor och far.


Dålig bild, jag vet, men bilder är alltid kul ändå.