'Manon Lescaut' + 'Sounds Like A Plan'
Torsdagen var en lång men bra dag. Den började med åtta timmars panikmattepluggande eftersom jag ligger något (en hel del faktiskt) efter med matten då nästan hela förra veckan ägnades åt Armada. När hjärnan var helt tom åkte jag hem, slängde i mig lite mat, enirade Operan och hastade iväg igen.
Det var första gången jag var på opera, således även första gången jag var på Operan, vilket gjorde att jag först försökte gå in på Operakällaren (tror jag att det var?) innan jag i sista sekund (jag hatar att komma för sent) slog mig ner i fåtöljen på övre tredje. Och det var coolt. Mycket coolare än jag någonsin kunnat tänka mig. Första akten utspelades i en myllrande stadsmiljö, underbart att se en korreografi med en massa människor och speciellt kul att kolla på någon som är ur fokus men ändå spelar upp en scen. Det faktum att allt framförs med italiensk skönsång och att man måste läsa texten över scenen är ovant i kanske en minut innan man är helt inne i historien. Berättelsen går fort fram och det förälskade paret (Manon och des Grieux) (handlar inte alla operor om förälskade par?) är helt nere i varandra ungefär fem minuter efter att de träffats för första gången. Man hinner aldrig tröttna för akterna är korta, av tre timmars speltid är sammanlagt en timme paus, men det gjorde inget, det fanns ju rödvin! Tredje akten, som utspelar sig i hamnen då Manon ska gå ombord på ett skepp till Amerika, är bäst. Kvinnorna som ska med båten kommer en och en upp ur en fängelsehåla i golvet, vissa välbärgade, andra klädda i trasor alla med en skylt om halsen. Hela scenen är otroligt välgjord och gripande. Sista akten då Manon kämpar för sitt liv ute i öknen/på en sandstrand (?) med des Grieux drar ned det hela lite. Trist med en dålig slutscen. Men det är inte det jag kommer att komma ihåg. Jag kommer att minnas en scen långt där nedanför oss, full med människor och jag kommer framförallt att komma ihåg de stunder då hela ensemblen sjunger så nackhåren reser sig, definitivt en upplevelse. Det var nog inte sista gången jag var på opera.
Så fort den var slut hastade jag till Nalen/Alcazar för att kolla in Sounds Like A Plans debutspelning. Uppsalagänget hade slutit upp och jag träffade bland andra en gammal klasskompis från älskade basårsklassen. SLAP rev av alla sina låtar (tror jag?) snabbt och tight. Imponerande tight för att vara första spelningen, men å andra sidan är de ju bra också. Synd bara att jag inte lyssnat in mig mer på materialet, får bättra mig till nästa spelning den åttonde december på Faros. Kom då! De rockar!
Det var första gången jag var på opera, således även första gången jag var på Operan, vilket gjorde att jag först försökte gå in på Operakällaren (tror jag att det var?) innan jag i sista sekund (jag hatar att komma för sent) slog mig ner i fåtöljen på övre tredje. Och det var coolt. Mycket coolare än jag någonsin kunnat tänka mig. Första akten utspelades i en myllrande stadsmiljö, underbart att se en korreografi med en massa människor och speciellt kul att kolla på någon som är ur fokus men ändå spelar upp en scen. Det faktum att allt framförs med italiensk skönsång och att man måste läsa texten över scenen är ovant i kanske en minut innan man är helt inne i historien. Berättelsen går fort fram och det förälskade paret (Manon och des Grieux) (handlar inte alla operor om förälskade par?) är helt nere i varandra ungefär fem minuter efter att de träffats för första gången. Man hinner aldrig tröttna för akterna är korta, av tre timmars speltid är sammanlagt en timme paus, men det gjorde inget, det fanns ju rödvin! Tredje akten, som utspelar sig i hamnen då Manon ska gå ombord på ett skepp till Amerika, är bäst. Kvinnorna som ska med båten kommer en och en upp ur en fängelsehåla i golvet, vissa välbärgade, andra klädda i trasor alla med en skylt om halsen. Hela scenen är otroligt välgjord och gripande. Sista akten då Manon kämpar för sitt liv ute i öknen/på en sandstrand (?) med des Grieux drar ned det hela lite. Trist med en dålig slutscen. Men det är inte det jag kommer att komma ihåg. Jag kommer att minnas en scen långt där nedanför oss, full med människor och jag kommer framförallt att komma ihåg de stunder då hela ensemblen sjunger så nackhåren reser sig, definitivt en upplevelse. Det var nog inte sista gången jag var på opera.
Så fort den var slut hastade jag till Nalen/Alcazar för att kolla in Sounds Like A Plans debutspelning. Uppsalagänget hade slutit upp och jag träffade bland andra en gammal klasskompis från älskade basårsklassen. SLAP rev av alla sina låtar (tror jag?) snabbt och tight. Imponerande tight för att vara första spelningen, men å andra sidan är de ju bra också. Synd bara att jag inte lyssnat in mig mer på materialet, får bättra mig till nästa spelning den åttonde december på Faros. Kom då! De rockar!
Kommentarer
Trackback