Club Killers
I onsdags pallrade jag mig äntligen till Club Killers, har hört mycket om den/det. Först åt vi supergod middag hemma hos Johanna innan vi hastade in till Slussen. Efter en lång kö som gick ganska fort kom vi så in till inte så mycket folk men bra stämning. Träffade Anna från Uppsala som jag inte sett på jättelänge, nice! Dansade lite halvhjärtat eftersom det spelades reggae, inte min favoritmusikstil direkt, som tur var sades bandet spela snabbare och ska. Vid elva klev de på och det första jag la märke till var att de har jordens kex på trumpet (efter lite luskande har jag kommit fram till att han nog heter Andreas Palmborg), under de tre första låtarna dansade jag lite och spanade mest, men som oftast på konserter förflyttade sig publiken hela tiden och helt plötsligt såg jag inte kexo längre. Först då insåg jag att musiken var skittrist och precis lika seg som det som spelades på dansgolvet innan. Efter två låtar till hade jag svårt att hålla ögonen öppna (på riktigt!) så jag tackade för mig och gick hem.
Igår morse vaknade jag helt febrig, så det kanske inte bara var musikens fel att jag höll på att somna, men å andra sidan skulle ingen feber i världen få mig att somna på en Arctic Monkeys-spelning.
Jajajaja...förlåt då att jag hade hypat stället ;-) Jag tyckte i alla fall att det var skitkul som vanligt, och jag rekommenderar Club Killers till alla (och jag är ju inte ensam om att hypa den...).
Förresten hann du ju dra innan kvällens hemliga artist som var Stefan Sundström stod på scen! Fantastiskt bra låtskrivare, med grym röst. Hans musik rekommenderar jag också!
Förövrigt gillar ju inte jag heller reggae (förutom några få Marley-hits), men bandet spelade ju mycket ska och gammal soul...
haha, förlåt? jag får väl skylla mig själv att jag går ut när jag är trött och dessutom inte kollar upp vad det är för klubb jag ska till.
det är till och med inte helt omöjligt att jag går tillbaka någongång, men bara om jag är på rätt humör. kexfrekvensen var ju hög!